Jag skulle ut i köket för att hämta snus. På väg ut till köket tar jag med mig kaffekoppen.”Den kan jag ställa i diskmaskin”, tänker jag.Och gör så.Sen går jag och sätter mig i soffan igen.Men va fan, jag skulle ju ha snus, tänker jag, och går ut i köket igen. På väg ut så tar jag med mig den gamla snusdosan.”Den kan jag slänga”, tänker jag.Och gör så.På väg ner i soffan kommer jag på mig själv. Igen.Nämen, S N U S E T ! ! !Vid det här laget börjar jag fundera på om jag kanske skall sluta snusa. Det är kanske lika bra.Men så kommer jag på att det faktiskt är jobbigare att sluta snusa än att gå ut i köket en tredje gång.Så jag går.Tredje gången gillt, tänker jag, när jag koncentrerat styr mina steg mot kylskåpet.Snus, snus, snus, snus.Här gäller det att inte tappa fokus. Målmedvetenhet, är ordet. Mantrat för stunden.Snus, snus, snus...Det gick!Till slut segrade enträgenheten över minnet. Eller bristen på det, rättare sagt.Nöjd med mig själv sätter jag mig i soffan och tar mig en snus ..jag snusar portion, vad nu det har med det här inlägget att göra..Då kommer jag på.- Det skulle vara gott med en macka !...Näe, jag orkar bara inte. Inte tre vändor till.Dessutom är det bra mycket mer komplicerat att göra en macka än att hämta en dosa snus i kylskåpet.- Det kan bli hur många vändor som helst, tänker jag.Flera hundra, kanske.Så jag sitter kvar. Lite småhungrig...- Har jag inte hört någonstans att snus mättar, tänker jag.Sådant är livet när man har minne som en guldfisk. Då dör man av svält. Man orkar inte göra en macka. Man inser vidden av ett sådant monstruöst projekt.Man bloggar om det istället....”Det är mycket nedslående att leva i en tid då det är enklareatt spränga en atom än en fördom”.Albert Einstein

Jag sitter och bloggsurfar. Spanar runt på Bloggportalen.seMycket är skitEn del är braNågra är skrämmande bra!Människor som skriver om sina liv. Sin historia. Sin berättelse.Människor som skriver om vad dom ser. Tänker. Tror. Tycker.Efter en stund har jag hittat några som jag fastnat för. Jag börjar läsa mer ingående. Jag fängslas. Ordentligt.Verkliga människor. Verkliga händelser.Verkliga liv.Jag läser om Stephan. Stephan hade allt. 'Eller inte'En dag, på väg till jobbet, fick han ett telefonsamtal... 120 grader nordväst om kvarken är hans historia och den är s t a r k. Den berör. Den... Snälla Stephan, sluta inte skriva. Jag vill veta hur det går.Jag läser om Linn. En dagbok om en verklighet jag aldrig sett. Aldrig helt kommer att förstå. Men Linn förklarar. Sakta. Ord för ord. I korta texter.Vad poniie handlar om har jag inte riktigt förstått... Fel. Jag tror att jag förstår. Börja förstå. Men jag kan inte förklara det. Det enda jag vet är att jag hejar på Linn.Heja Linn.Jonas Colting tränar. Han reser. Och så skriver han. Bra. Roligt.Vem han är eller vad han gör, vet jag inte. Men jag läser.Å så här kan jag fortsätta. Skriva om än den ena, än den andra. Människor. Liv. Tankar.Ord.Vem behöver teve. Tråkiga serier. Gamla filmer.Vem behöver teve när verkligheten är så mycket bättre. Så mycket mer spännande. Så mycket mer intressant. Så mycket mer gripande.Varför skriver inte jag så? Är jag kanske för tråkig?Ja, kanske.Men jag har inte tråkigt. Det är det viktiga.Så jag fortsättar att skriva mina inlägg. Skriver om dom som skriver. Nån måste ju göra det också.Kanske....”Yesterday is history, tomorrow is a mystery and today is a gift;That’s why they call it the present”.Okänd